Skrifter & ord

För den som skulle råka vara intresserad

Jag började skriva för inte så länge sedan. Så här offentligt i alla fall. Har inte läst oändligt många böcker heller. Visst har jag läst, men är ingen bokmal. Så vad gör jag då här?
Är inte riktigt säker, men jag tror jag utmanar mig själv. Genom att försöka skriva ännu mer av sånt jag inte alls behärskar.

Jag vill i ärlighetens namn skriva fler romaner - det vore fantastiskt roligt - men jag vill prova på annat också.
Utöver att fokusera på kommande romanprojekt hade jag tänkt hålla skrivarlågan uppe med hjälp av min lust. Det ska vara roligt att skriva. Det är roligt, men tidigare erfarenheter av kreativa processer har fått mig att verkligen inse vikten av lust. Därför behöver jag koppla loss från specifika mallar eller krav och bara slänga mig ut i formlösheten då och då. Den här sidan är perfekt för det.

Här nedan kommer jag att samla en del av mina tankar - i just olika formlösheter. Det kanske kan vara kortare noveller, krönikor, dikter eller annat jag inte har något namn för. En osalig blandning av både det ena och det andra. Högt och lågt.
Lusten att skriva avgör vad som kommer. Man kan säga att jag lär mig här. Inför den som skulle råka vara intresserad. Taktlöst och ibland kanske tondövt, jag vet inte, men förhoppningsvis även taktfast - nån turlig gång.

***

Prominenta pronomen

Vad vore jag utan dig
Vad vore du utan mig
Vad vore vi utan er
Vad vore ni utan oss
Vad vore han utan henne
Vad vore hon utan honom
Vad vore de utan dem
Vad vore alla utan varandra
Totalt regellösa

***

En kärleksförklaring till mina tangenter

Jag känner de små upphöjningarna under mina fingrar. På hitsidan av F- och J-tangenterna. Ett finger på varje hand har blivit beviljade att härbärgera en liten yta på den relativt lilla plastkvadraten.  Synliga och lätt åtkomliga. De ligger där, knappt märkbara, under både höger och vänster pekfinger. Tangenterna är egentligen precis som alla andra, men ändå något helt annat. F och J vet man var man har. Bekanta. Ibland, när orden inte kommer kan jag bara försjunka i den härliga känslan av att de ändå finns där. Känna hur de väntar. Väntar på att vi ska börja om på något nytt. Så känns det verkligen. Att vi börjar på något nytt. Kanske just med anledning av vi känner varandra så väl? Som ett sammanhållande kitt får de mina yttersta och känsligaste delar av extremiteterna att lägga sig tätt intill varandra.

Allt känns rätt. Även i mörkret, eller när jag sluter mina ögon hjälper de mig att hitta hem. Små rektangulära fasetter. Jag tycker de är vackra. Kanske just för att jag vet vad de betyder för mig? Likt sockerpärlorna på en mandelkubbe som smyckar den guldbruna och lite nariga ytan kittlar de min fantasi.

Jag behöver dem. Nu. Alltid. För vad vore jag utan dem? Hur skulle jag kunna hitta tillbaka i mörkret utan dem - utan dig? Jag vet inte och jag vill inte veta. Somliga säger att det finns andra. Det finns det. Men jag har provat. Fasetterna har jag också sett hos många andra, men inte hos alla. Och allt det andra då? Det är också av stor betydelse. Även om inte utseende är allt. Jag vill inte riskera någonting. Om du inte fanns ... hur skulle det gå för mig?
Skulle jag kunna uttrycka mig? Skulle jag vilja säga något överhuvudtaget? Skulle jag kunna det?

En tid har gått och du finns inte mer hos mig. Du är borta och jag saknar dig så. Jag sitter här i vardagsrummet tillsammans med en annan. Jag tittar på min nya men det är inte samma sak. Det känns inte tillnärmelsevis på samma sätt som det gjorde med dig.
Åh, vad jag saknar dig nu!
Vill bara blunda och försöka ta in den tid vi hade tillsammans. Önskar så gärna uppnå den känslan igen. Vår samverkan, vår gemensamhet, vår framtid. Min nya har inte "det där". Inte ens fasetterna på F och J, men jag har ett sånt stort behov av att beskriva mina känslor för dig, nu när du inte är här hos mig mer. Jag vill att du ska veta. Var du nu befinner dig? För sista gången. Det är du värd.

Mitt hjärta bultar hårt i min kropp vid tankarna på dig och jag känner mig ... bara svag. Jag blundar och sätter fingrarna mot min nya, men utan fasetterna trevar de bara. Söker. Jag försöker ändå:

Hag öksjar dug, akktud!

***

Ville ville

När Ville var liten, polis Ville ville bli
När Ville blev större visste Ville inte alls vad Ville ville bli
Det visste Ville inte när Ville blivit stor heller, så då blev han det

***

Leverans spelar roll

- Litä' bi'. DOOO' BI'. 
Paus.
Tystnad.
Mer paus.
- Däää' lamm-pa!
Kort paus.
- Brrr-brrrmmm!!!
Lagom lång paus.
- Äää-ääähhh, neaaa! Da-da! Da-da-da-da-da. Mhhh!

Ska försöka förklara ovan:

- Pappa, ser du att där borta åker en sån där ... är det en Fiat 500, bensinare? MEN KOLLA DÄR DÅ FARSAN! ASSÅ, FARSAN, SER DU, EN CORVETTE, V8?
Paus.
Tystnad.
Mer paus.
- Förresten, har du sett lampan som hänger där uppe i taket, ovanför bordet? Har du sett den? Det har jag. Har inte du sett den? Pappa?
Kort paus.
- Eller, jag kom att tänka på de där bilarna igen! Förlåt. Men hörde du Corvetten? Den lät riktigt jäkla as-skönt.
Lagom lång paus.
- Äh, nu pallar jag inte sitta här mer. Du verkar inte alls intresserad av att snacka om det jag ser här utanför ändå. Kan du lyfta ned mig från den här stolen? Jag sitter fast. Det vet du farsan. Hör du mig???!!!

***

Göteborg

(Mitt första försök att skriva en novell. Skickade in den till en tävling t.o.m. Den vann inte. Kan någon förstå varför?)

En novell om en ovanligt vanlig stad

Göteborg är så annorlunda. Inga fjäll. Ingen snö. Inte så kuperat heller. Men helt egna och ovanliga trafiklösningar. Och egna människor. Ungefär en halv miljon. Man kan slå följe med en okänd en ifall man frågar efter vägen, även om platsen man efterfrågat ligger en längre bit bort.

Det är ovanligt. Men bra.
Man kan se nästan hela Göteborg genom att åka spårvagn. Man kan till och med se skärgården på det viset. Ja, inte från själva spårvagnen då, men genom att använda samma biljett som man köpte för att åka spårvagn.
Det är ovanligt det med. Och lika bra. Eller till och med bättre än det första bra. Men det beror på vem du frågar.

Ja, Göteborg är så väldigt annorlunda. Det är ovanligt.
Fast … ovanligt i jämförelse med vad?
I jämförelse med mycket faktiskt.
I jämförelse med vår huvudstad.
I jämförelse med vår nordligaste stad. Och vår sydligaste.
I jämförelse med hjortronsylt.
I jämförelse med nästan allt. Till och med i jämförelse med sig självt.
För att om man jämför Göteborg med sig själv på svenska och engelska så blir det helt olika. Det är ovanligt.
Så kan man inte göra med vår huvudstad. Eller med någon annan stad heller, för ifall man jämför alla andra städer med sig själva på samma sätt så är de inte annorlunda alls. De är helt lika. Men Gothenburg. Oj, så annorlunda. Prickfritt.

Och så måste man påla. Och påla. Men då blir det fint också till slut. Men Göteborg som plats är även helt vanlig trots att den är så ovanlig. Trots sin särprägel. Det befolkas av alldeles vanliga människor. Göteborgare. Så kallas invånarna förvisso ingen annanstans, men de är precis lika vanliga som andra. Nästan. De har kanske en annan humor? Men det kan man inte veta säkert.

Vissa av invånarna skulle älska ifall Göteborg bara var lite större. Men vissa älskar litenheten. Och skäms inte alls över den. För staden är ju stor i jämförelse, fast den även är liten i jämförelse. Om man bara jämför med rätt grejor.

Många tycker om våfflor med hjortronsylt. Det är rätt vanligt. Och kringlor. Också vanligt. Stora kringlor. Ovanligt. Fast vanligt i Göteborg.

Vissa Göteborgare älskar snö, fast snö sällan finns. Och finns det så finns det inte igen om en liten stund. Men det kanske beror på att Göteborg självt gillar regn. Det gör däremot verkligen inte de andra. De som bor där.

Många älskar skidor. Och höga berg, fast i Göteborg finns bara kullar. Man har hittat lösningen på det där med kullar. Man ska bygga ett jättehögt hus. Det ska heta likadant som en bild på himlen. Fast man har bytt ut en vagn mot ett torn. Måhända för att man vill att huset ska verka ännu högre. Namnet kan även vara en maskerad Göteborgsvits. Det vet man inte. För humor finns. Det kommer att byggas flera andra höga hus runtomkring det där jättehöga huset. Och då blir hela komplexet nästan som ett högt berg. Om man kisar och står långt borta. Fast då kanske man blir av med det i samma veva. Och så står man där med ett komplex igen.

Vissa Göteborgare älskar förresten helt vanliga trafiklösningar, men är ju tvungna att åka genom de som finns ändå. Såna där krångliga. Och det är ju i just de lösningarna Göteborgarna befinner sig när de åker bil precis där. Det är jättevanligt. För en Göteborgare.

Jag bor själv i Göteborg. Jag åker också genom alla de där trafiklösningarna. Ibland måste jag var riktigt uppmärksam för att inte missa en avfart. Eller så behöver jag fundera och planera riktigt ordentligt vart jag verkligen ska. Då kan jag inte sitta och mumsa på en våffla eller något annat. Och då spelar det ingen roll vilken sorts sylt jag har på heller. För skylten kommer snabbare än man tror. Och då har man ändå sylten i famnen.
Och för den delen så brukar det inte stå det man förväntar sig på skyltarna ändå. Det kan stå HAMNAR; och så är det där man hamnar. Fast man skulle hem. Det är inte helt ovanligt.

Så man kan göra rätt vanliga grejor, ha rätt vanliga tankar och behov fast man bor i Göteborg, men eftersom Göteborg är så ovanligt blir alla händelser det också.

Men det är så vackert. Ovanligt vackert. Jag tycker att det är så mycket vackrare än många andra platser. Det borde man tänka på när man bor i Göteborg. Det gör jag.
För att jag har bott vid ett jättehögt berg. Utan att jag behövde kisa. Där var det ofta mycket snö, men där fanns inte nästan en halv miljon invånare. Om man på riktigt ska jämföra så var det i sådana fall betydligt närmare en halv, än en halv miljon. Och hjortron kunde man plocka där. Att göra sylt av. Det kan man förstås göra i Göteborg också. Om man bara har hjortronen. Men det är ovanligt att ha.

Annars var inte mycket likt Göteborg där jag förr bodde. Jo, Erskine förstås! Fast då i form av snusdosa istället för läppstift. Som om han tagit sin egen ritning igen, och istället för nytt återanvänt den sen.
Men det är sannerligen så-vanligt, även om det andra gången också blev nåt å-vanligt. För när de blev klara, så sa de att ett stift inte är klart som korvspad för en byggnad att vara.

Det här är förresten ingen dikt, om ni tror. Det är en novell. Men inte känns det väl som en dikt heller, va? Kanske en konstig sådan då. Nåväl, vad är väl en nå-väll utan poetiska inslag? Inte vet jag? Men jag provade just ett slag. Och det gick åt skogen.
Det blev inte ens en sån där vanlig dikt som rimmar.

Det kanske kunde ha funkat med humor? Det är vanligt med humor i Göteborg har jag hört. Sax & fön blir till ett instrument som sen blir en frisersalong. Det är kul. Och kanske även ovanligt ovanligt. Hur ska man veta? Man kanske skulle haft sylt till även här. Sylt, sax, fön. Vad kan det bli? Inte mycket tror jag.
Sylt i frisyren på sin höjd, men det är ju inte ens någonting. På sin höjd knappt ingenting.
Nej, en riktig Göteborgare hade kunnat. En Göteborgare kan hitta på vad som helst för roligt. Och hen kan krångla till det. Högt och lågt. Sylt och skylt. Råd & rön blandat med Sax & fön.

Jag är en oäkta, så då vill det sig bara inte.
En Göteborgare däremot.

***

INGEN ÄR BÄTTRE ÄN JAG

Ett plus ett är två
Två plus två är fyra
Fyra plus fyra är åtta
Och,
sen vet jag inget mer,
förutom allt det andra jag kan nästan allt om förstås

***

Utomjording

Jag sträcker fram min hand lite trevande när jag tittar på ... ja, vad, vem, tittar jag egentligen på?
- Hej, eller ...
Hen förstår nog vad jag menar, för de har säkert någon liknande procedur där de kommer ifrån? Vet inte?
Jag pekar på mig själv och säger sedan:
- Patrik! varvid jag klappar några gånger med hela handen mot mitt bröst och upprepar mitt namn två gånger för att förtydliga.
Ungefär som då man är utomlands och någon lokal gammal tant eller gubbe på sitt språk och dialekt, för andra eller tredje gången, försöker förklara det hon redan sagt, fast bara lite långsammare och mer artikulerat. Som om man skulle fatta ett främmande språk bättre bara för att någon upprepar en sak i ett moderat tempo för en.

Ingen reaktion alls får jag. Jag kan inte avläsa huruvida den står i stridsberedskap, är glad, orolig, rädd eller något annat.
Jag står och funderar en stund. Efter ytterligare ett ögonblick börjar jag le. Känner mig jättefånig. Jag drar övertydligt upp mina mungipor mot öronen och försöker titta på figuren i ögonen så vänligt jag kan. Funderar på att öppna munnen lite, så att leendet blir ännu tydligare, men värjer mig snabbt.

Just det, vissa djur kan bli aggressiva ifall de ser tänder, hinner jag tänka innan tanken fått genomslag i mig.
Är det här ett djur förresten? Eller jo, det är klart det är. Det är ju vi människor också. Det är bara en definitionsfråga. Hen är i alla fall en organism av något slag. Jag höjer försiktigt båda händerna till skyn, en slags "hands up"-gest, och börjar gå baklänges. För att ytterligare visa min passivitet upprepar jag mitt namn samtidigt som jag tar ner armarna och börjar svänga med dem lite. Som i en slags hurtig dans. Jag får fortfarande ingen som helst reaktion från varelsen.

Ska jag försöka hitta något att äta som jag kan bjuda organismen på tro? Då kanske den förstår mitt vänskapliga budskap och kan ta emot mig och min berättelse? Vilken idé! Mat behöver alla. Att ge en främling mat eller rädda dess avkomma från något farligt måste vara ett universellt beteende för att visa vänlighet. Det kan inte misstolkas!
Jag ser mig om, fäster blicken på en snårig glänta, och går med snabba steg mot buskarna. Där hittar jag några bär som jag vet är ätliga. Springer därefter bortåt det stället jag senast stod på och börjar försiktigt stega fram emot ... den där. Det där.

Min utsträckta hand blottar de små bären och medan jag går framåt plockar jag med andra handen bär från den utsträckta och för dem till min mun. Det här måste hen bara förstå. Sakta närmar jag mig och till slut står jag med öppen hand på armlängds avstånd från varelsen. Jag äter ett bär och letar efter något i hens ögon. Nu, den verkar röra på sig.
- Patrik. Människa, säger jag, medan jag ler och visar samförstånd.

Kort efteråt är jag i organismens mage. Jag behöver inte berätta vem jag är mer. Det vet den redan. En god medburgare.

***

Runt är skönt

Fruset vatten blir till is
Varm is blir till vatten
Varm choklad blir uppdrucken
Kall choklad blir uppäten
Arla morgon blir till särla kväll
Tidig natt blir till sen dag

Om man bara orkar vänta ett tag

Runda cirklar blir till glober
Kvadratiska cirklar blir till cylindrar
Nä, nu blev det allt helt fel
Till och med rytmen försvann
Men allt verkar gå runt
Ett stort fel kan bli ett litet rätt

Om man bara behandlar orden på rätt sätt

***

Samvetet

Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler
Dagar går
Jag kommer tillbaka
Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler stelt
Dagar går
Jag behöver gå tillbaka
Hon sitter där
Jag går förbi, säger hej
ler och tänker
Dagar går
Jag måste tillbaka
Hon sitter där fortfarande
Jag går förbi, säger hej
ler knappt, har kval
Det har blivit jobbigt att handla

***

DÄR UTE PÅ ETT BLAD

Där ute. Inte långt från mitt fönster sjunger en talgoxe.
Morgonen är tidig.
En annalkande värme. Ljuset. Den mossbeklädda marken.
En bit av en stens trubbiga kant sticker upp ur jorden.
Bruna löv. Stympade grenar. Huller om buller. Nytt liv på väg.
Tittar ut i sorgmod. Känner smärta.
Tall och björk. Sida vid sida. Så vackra. Jag söker tröst någonstans. Kanske där.
Luften är så klar. Jag kan se allt. Och höra.
Från håll, ett eko. En plankas röst. Arbete.
Ett litet blad där borta. Längre ner. En droppe vilar.
I den vill jag vara.
Ser allt det sköna inifrån bubblan nu.
Så stort det är utanför.
Det skänker mig tröst. För där utanför finns ingen.
Här vill jag gömma mig. Vänta på dig. För här är tryggt.
Här skapades jag. Du. Vi alla.
Om du letar efter mig så kan jag se dig. Du kan inte hitta mig.
Väntar här tills jag ser din oro. Din saknad.
Då kommer jag ut igen.
När du förstår att också jag är människa. Skör och sårbar.
Fastän jag har djup, skrovlig röst och stickigt skägg.

***

FATTAR INTE

Vore jag häst så skulle jag aldrig velat ha nån snubbe som satt på min rygg och bara hade som mål att, i nån slags gemenskap med mig, hoppa över en massa jävla horisontella pinnar hela tiden.
Jag vill chilla, ta ett glas vin och bara ligga i solen. Fattar inte.

***

Tanken

Där uppe ser jag ett löv
Det klev av
Tog lift med vinden
Vet inte vart det ska
Jag tittar och tänker
Kan jag åka med en stund
Jag kliver på
Härligt, blir yr
Ser allting där uppifrån
Följer med en stund
Sakta, vi närmar oss marken
Det går runt, i en dans
Tjoho!
Jag kliver av
Nu tar det lift med vinden igen
Vet inte vart det ska
Jag tittar och tänker

***

Oväntat besök

Jag står där.
Plötsligt, kan inte andas.
Är det idag det händer?
Ser på min vän.
Hon ser mig, är lugn! Hon vet.
Tappar jag det nu?
Jag måste ut - för litet här.
Hon säger:
Just nu är det för litet.
Gå ut och gå.
Då blir det snart stort igen.
Du har fått besök,
av panikångest.

***

Tanklexi

Ibland skulle jag bara vilja skriva om vad som helst.
Utan att behöva planera, tänka efter eller ha någon plan alls.
Jag undrar ifall det finns de som kan göra det?
Så att det ändå blir så där bra alltså. Ni vet.
Så att det ändå känns meningsfullt att läsa, trots planlösheten.
Går det ens? Jag måste försöka.
Ja, ni ser ju. Har redan börjat.
Det är under såna omständigheter man utvecklas, säger de.
Och jag vill ju verkligen utvecklas.
Vill också lära bort onödiga småord som: ju, så, ganska och sånt.
Jag misslyckades redan på raden innan ovan rad, ser jag.
Hur hann jag ens slänga ett öga ditt upp?
Strunt samma, jag börjar helt enkelt.
Se där! Nu tog det minsann tvärt stopp.
Man kan inte lura det undermedvetna.
Jag försökte faktiskt.
Det gick ju rätt bra fram tills att jag skulle börja.
Är det så det funkar med prestation?
Att när man ska göra något som efteråt ska betraktas tar det stopp?
Tvärstopp.
Jag skriver på och ser vad som händer.
Tydligen inte mycket.
Tänker nu att det här blir obehagligt dåligt.
Trodde i min enfald att det skulle lossna eftersom jag var så transparent i mina tankar.
Tänkte att jag avdramatiserade inför mitt undermedvetna.
Det är nog svårare än man tror.
Eller, jag är nog sämre på det här än jag föreställde mig.
Men jag ska inte ge mig.
Nu hör jag skidåkningen på tv.
Fy bubblan vad ointressant! Inte skidåkningen, men det jag skriver.
Nu kom ett sånt ord jag använder mycket i vardagen: fy bubblan.
För barnens skull alltså. Istället för svordomar.
Äh, ibland sipprar faktiskt någon svordom igenom ändå.
Vem försöker jag lura?
Men det kanske är bra med sånt där vardagsspråk i skrift?
Då kanske jag kommit lite närmare en direktkontakt med mitt inre?
Och även närmare insikten att jag inte är intressantare än så här.
Nä, fy fan för detta!
Där kom svordomen också.
Jag ska tänka efter nästa gång jag ska skriva något.
I alla fall de närmsta hundra åren.
Men det vore ändå bra att ha en twist på slutet.
Bajskorv.
Jag är tydligen inte vuxnare än så. Har jag varit pappa för länge?

***

Tacksamhet

Jag kände en varm hand
Fick se ett kärleksfullt ansikte
Någon som log mot mig
och blev mig så nära
Jag var hjälplös och utsatt.
Men där fanns din värme
En tillgiven plats

Jag fyllde år, fick ha kalas
Du delgav dina tankar
Gav mig syskon,
och en del av ditt DNA
Jag fick önska mig saker
Blev lyssnad till, blev tröstad
Fick din vägledning

Du gav mig självkänsla,
förmågan att skratta, att gråta
Visade mig nyckeln till mitt inre
Kom att vara en del av allt det vackra
Lärde mig om frihet
Jag fick uppleva lek, och allvar
Åtnjöt vänskap

Hade turen att bli kär, och älskad
Lärde mig om livet
Deltog i sorg och delade glädje
Såg mina barn växa
Fick höra deras röster,
se dem skratta sig tokiga,
och bli så där lyckliga

Jag blev gammal
Ödmjukt insåg jag,
att kärleken är det största
Kan inte beskriva vad jag varit med om
Det var något så sällsynt,
Vill göra det igen
För allt gick så fort

***

författarkurs - extrapris endast idag

Det finns så många olika sätt att berätta bra historier på och jag tänkte här visa ett av mina bästa sätt. Jag kommer här nedan att – på ett pedagogiskt sätt – försöka bygga upp en liten spänningshistoria med hjälp av en dramaturgisk modell som de flesta i branschen använder sig av.
Man kan säga att berättandet är ett hantverk, och att det inte finns så många hemligheter när det kommer till berättarteknik. Följer man bara vissa "regler" och har koll på den dramaturgiska kurvan så tror jag att alla kan skriva en bra berättelse. Även jag alltså.
Här nedan redogör jag för den första delen i en lagom lång historia som jag tycker lämpar sig för just det här mediet. Det är en tredelad historia och jag börjar som man brukar, från början.
Efter del 3 ska jag förklara alla steg efter bästa förmåga, men nu börjar jag med själva berättandet. Så, häng med!

Det var en gång en kille som inte var riktigt som alla vi andra. Han var inte ens som oss. Han hade liksom inte det där som de flesta andra hade, eller hade haft. Han kunde inte få det heller trodde många. När han för fösta gången i hela sitt liv var på väg att sätta sig i ett flygplan så sa kapten:
- Oj, vad är det där för något? Har du alltid ...
Han blev avbruten mitt i frågan och när hans pappa skymtade till där bakom blev han helt paff.
- Nej då! svarade de alla samtidigt. Vi behöver inte åka förrän planet går. Vi ska ändå inte vara hemma då.
- Kan man kanske komma med båt också? ropade hennes bror som stod bakom pappan.
- Nja, det tror jag nog inte, man måste verkligen vara försiktig. Tänk om det blir inställt och ingen annan heller åker iväg, va? Hur skulle det bli?
- Nej, men sluta! Nu får du allt ge dig! Varför tror du att det är så ens? sa den som stod alldeles framför han.
Det var sent snart. Klockan tickade och gick, medan tiden hastade iväg fort. Och innan någon ens hunnit tänka på vad klockan egentligen var så ropade Gunnar:
- Vänta! Vänta på mig också! Varför har ingen sagt till mig?
Killen försökte smyga undan och gömma sig, men Gunnars mamma var mycket snabbare.
- Hör-du-du, du! Kom inte med såna bortförklaringar, du ska veta att hon såg dig. Hela tiden.
- Va?! Vem har sagt det?
Tiden gick snabbare nu och klockan hade redan hunnit bli två. Eftermiddagen skulle komma lite senare och då visste de helt säkert att morgonen inte var kvar mer. Nu är den över. Helt och hållet. Och de som inte ens hunnit äta någon middag förut.
Spänningen steg nu mycket hastigt och plötsligt blev hon alldeles jätteröd i hela ansiktet nästan. Det var bara en del som inte var helt röd. Den delen var nästan som vanligt. Bara väldigt lite åt det röda hållet, men det drog mer åt orange.
- Har de hittat den ännu? ropade hon med ganska låg, men ändå ljus röst.
- Nej, inte vad jag har hört. Har du sett något då?
- Inte vad nån har sagt till mig i alla fall, svarade han.
- Åh, vi kommer aldrig att komma dit. Hur vi än gör. Helvete! vräkte han kraftigt ur sig med hes röst, fast han nu var ordentligt hungrig.
- Men Glenn är ju flygrädd, han kan väl inte rå för det.
- Nej, men bara han hade sagt något innan. Eller efter. Det spelar ingen roll, bara inte tiden hade runnit iväg, eller gått för långt. Nu är ju morgonen nästan slut. Dagen är borta och morgondagen knackar ju på porten. Någonstans mitt emellan hade varit det bästa.
- Hur hade Gunnars mamma ens trott att det skulle gå? Var allt bara en lögn. Ren och skär?
Tårarna rann nu nedför hennes ansikte och energin var nästan nere på marknivå. Även ärmen var helt blöt av all fukt från ögat. Den högra var blötast, men hon brydde sig inte alls nu. Hon hade en ny t-shirt som låg på hyllan egentligen, men hon valde att ha på sig sin gamla.
Var allt förgäves nu? Det kändes så. De hade jobbat för detta under flera dagar, timmar och till och med minuter. Många säger att det var sekunder också, men det vet man inte helt säkert. Det var i alla fall som att alla andra trodde att tiden stod stilla. Han fattade inte hur de kunde tänka så.
- Gunnar! Det är slut nu, ropade kaptenen som hade varit tyst ända från början nästan.
De hade inte ens lagt märke till honom. Jo, i början förstås, men inte sen. Men nu hade han kommit fram, från ingenstans föreföll det som. Alla var chockade och tittade på honom jättestort.
Flyget stod kvar på det ställe som det hade blivit parkerat på under morgonen.
- Jag orkar inte mer, jag orkar verkligen inte.
Man såg på honom att det kanske var hans sista dag.
Två stycken som inte varit med förut i diskussionen, tittade på varandra helt utan vetskap om att den andra hade tänkt titta på den ena - med skarp och klar blick.
Ljudet från omgivningen hade blivit helt annorlunda på bara en kort tid.
Den ena sa:
- Jag tror att det är slut nu.
Det blev tyst. Man kunde bara höra en knappnål falla. Så tyst var det.
- Vem tappade den? sa den andra då.
Det var ingen som ville svara, så tyst hade det blivit. De kanske skämdes?
Då sa en av killarna till den andra som stod bredvid:
- Jag orkar inte mer. Har början kanske slutat helt nu?

Ja, ungefär så här kan en historia succesivt byggas upp och spänningen öka till nästan olidlighet. Vad ska hända härnäst tro? Ska Gunnar orka? Ska pappan skymta till bakom fler personer? Var det kaptenen som hade parkerat flygplanet, eller hans kollega? Det vet man inte riktigt. Men just såna saker kommer man att få veta mer om då den spännande upplösningen så småningom kommer att presenteras i realtid här på world-wide-web.
Och om ni är lika sugna på att läsa som jag är sugen på att skriva hänger ni förstås med i den spännande följetången.
För er som absolut inte orkar vänta på nästa avsnitt så vill jag bara säga: Håll ut!
Ni däremot som orkar vänta kommer med all säkerhet att få vänta ett bra tag, men då blir det också så mycket roligare än om man inte fått vänta alls.

Så till dess!  Håll ut. Eller vänta. Men inte för länge!

P.S.
Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att det räcker gott med del 1. Så del 2 och 3 uteblir helt enkelt.
Jag tror de flesta har förståelse för detta, men om man skulle känna sig snopen, sviken, dragen vid näsan, upptagen, förskjuten, skjuten eller dragen i byxlinningen:
Skriv till KO eller RO, alt. IMY. Jag är inte tvärsäker på vilken av dessa  instanser/myndigheter som skulle kunna tänkas ta upp ett ev. missnöje av det här slaget, men det går nog att googla.

***

Förr eller senare

Jag hade aldrig nån trettioårskris.
Någon fyrtioårskris blev det inte heller.
Inte ens en vid femtio.
Ålder är bara en siffra - det är däremot inte en kalkonhals.

***

Oj då!

Det är ju här jag ska vara och skriva mina små ord,
det är här jag ska vara och lägga ut bläck på pappret.
Men jag har varit på annan plats under ett bra tag.

Jag har svikit mig själv, mitt författarskap och
varit otrogen dig - du underbara skrift-yta och virtuella papper.
Varför då, tänker jag själv, fast jag redan vet svaret.

Men är svaret bara en undanflykt eller en verklig orsak till svek?
Det är om den saken jag nu, med sanning i sinnet, vill skriva.
Det är om detta jag vill berätta. Bekännelsen blir dock kort.

Min otrohet har bestått i att fjäska för ett annat medium.
Ett element som jag, utan minsta tvivel, ska hänga ut här.
Hon, eller han ... nej, hen heter ... Näe, det är ingetdera!

DEN heter: musik. Ja, för helvete! Det är musiken som kidnappat mig.
Jag och de jävla orden som hade så förbannat roligt. Trevligt.
Fan för mig! Fan för mitt jävla bedrägeri!
Men ... jag tänker att jag återkommer.
Ska förlåta mig själv. Hoppas kunna det.
Så snart jag knutit ihop musik-säcken och lagt ut tonerna.

Vi ses, mitt lustfyllda skrivpalats!

***

En stilla kamp

Det börjar mörkna nu. Sakta drar det fram. Man kan inte märka av förändringen om man betraktar. Man behöver ta paus; och sen titta igen lite senare. Då kan man ana en förändring. Så långsamt sveper det svarta över himmelen.

Ett stearinljus står på bordet. Det speglar sig i fönstret och vill ta uppmärksamheten ifrån det där utanför – träd och annat. Mest björkar men också en och annan tall som rotat sig lite längre bort.
Linda kan se träden, trots allt, bara hon förflyttar blicken lite åt sidan. De marmorerade brunaktiga stammarna är resliga. Grenarna har långa barr. De vitklädda saxofonbjörkarna är i emellertid inte ståtliga alls. Inte långa heller. Inget barr. De har mist sina frisyrer.
Hon ler av bilden i tanken. Frisyrer. Så komiskt.
Men nakenheten påminner om hennes tjockpälsade katt som trillade i vattnet. Den kom upp smal som en tråd. Och skakade sina spretiga ben vid varje steg den tog. Skamset, med ryggen kutad.
Björkarna har också krokiga ryggar. De är originella och egna. Precis som katten. Linda undrar om de också skäms nu? För att de blev tagna på sängen. Det måste vara så. Någon tog deras huvudbeklädnad. Är nog därför de kröker rygg och försöker skyla sig nu?

Katten hade blivit tagen på sängen när den föll i det kalla vattnet. Den såg så skamsen ut. Då hade den aldrig kunnat gå förbi någon alls med högburet huvud eller högt buren svans - svassat förbi så där fint, inte med den trådkroppen.
Linda skulle ha skrattat. Det visste den förödmjukade missen. Ville inte ens försöka spela ogenerad, där den gick med svansen mellan benen.
Hon tar en kopp kaffe. Koppen värmer hennes händer. Kaffet hennes hals och bröst. Genom händerna flödar det skönt via armarna och in i henne. Värmen möts där ovanför magen någonstans och sprider sig snabbt i kroppen. Fast hon frös inte innan. Hon var behagligt ljummen. Men i huvudet har hon redan börjat känna av förändringen, den där isande känslan. Snart är det som det brukar.

Pappa sa en gång: ”Du vet, jag orkade inte med mörkret bara. Det var framför allt det som gjorde att jag stack.”
Linda förstod vad han menade. Hon tänker inte likadant. Men det som håller på att hända förändrar människor i grunden. Varje gång. Den där förvandlingen. På liv och död. Några kanske ger upp. Resignerar ... för att, hon vet inte riktigt. Och några lever upp. Det är så märkligt. Hur olika det kan upplevas.

Det vita stearinljuset som står där på bordet verkar kräva mer uppmärksamhet nu och fladdrar till i den luftström som elementet under fönstret genererar i samarbete med den omgivande, något tyngre, luften. Två källor samarbetar. De visar att de är relevanta. Särskilt nu. Nu är deras tid att skina.

Björkarna där ute är stela, gräset fruset, asfalten är kall och luften är kylig. Hon ser att himlen är klar. Isblå, fast mörkret försöker täcka över allt - alltihop från den övre sfären ända ned till marken. Allt som finns där utanför verkar arbeta febrilt för att visa sig för henne. För alla kanske? Det är en subtil kamp om uppmärksamheten. Natten vill säga att den dominerar i detta nu. Ja, hon vet. Kampen pågår.
Blad, stjälkar och örtartat har fått ge vika. Gräset har slutat streta emot. Kanske är det dags för dem att bara släppa taget, avsluta sin kamp.
Någonstans, långt in, borde de alla veta med sig. Att det inte är någon idé.
Det svartnar mer och mer. Lindas tankar, hennes djupaste inre, viker också av. Det blir alltmer diffust. Hon ser inte något mer där ute. Lågan fördunklar skymningen helt nu. Den lyser så starkt. Alldeles för starkt, som om hela världen står i brand mitt framför hennes ögon.

Värmen! Det bränner till ordentligt och hon återfår medvetandet i samma stund som hennes kropp rycker till. Hon skriker till av rädsla. Ett kort stackato. En duk brinner framför hennes ansikte och hjärtat är av eld i hettan. Det pumpar ut blod i snabb takt, men värmer inte henne alls. Det isar. Eller ...?!
Hon ser sina armar slå på de ännu inte så utvecklade lågorna. De har ingen chans. Ljuset ligger omkullvält bredvid och bara tittar på. Dess låga är släkt. Den här striden vann Linda.
- Linda, vad gör du där ute egentligen? Skulle du inte sätta ut talg till fåglarna.
Hon spanar ut i mörkret. Frånvaron av den ensamt dansande lågan från stearinljuset, som alldeles nyss ville spegla sig i fönstret, har rensat luften från reflektioner. Synfältet är nu klart. Där ute är det nästan helt svart. Hon hör tystnaden; kort efter uppvaknandet. Tänker efter en stund och svarar:
- Ja, jag ska sätta ut talg. Men jag kanske gör det imorgon i stället, för att ... jag vill inte störa.
- Sitter de där nu, det kan jag väl ändå inte tro?
- Många är där. Kanske alla? Och de verkar inte vilja ha någon där ute nu.
Det är alldeles klart utanför och blåser inte ens en minsta pust. Det är något som oroar samtidigt som det lugnar. Kan inte bli vackrare eller mer stillsamt.
- Jag tror de vill att vi väntar på deras nästa drag innan jag går ut. Innan nån går ut. De tänker nog att vi ska sova.
- Vad pratar du om egentligen? Vilka de?
- Inte fåglarna. Bara de andra ... och nu! Nu ser jag vems drag det var. Det var hans, vad heter han, den där kungen?
Det singlar ner vita små flingor från ingenstans. Man ser inga hål i det svarta, men de kommer ändå. De rör sig så vackert i riktning ned mot allt det som innan spirat på marken. De åker slalom mellan varandra, dansar i ring. Flingorna blir större och större. Och växer fort. Snart är de stora som Lovikkavantar.
- Mamma, nu vet jag verkligen vad som var nästa drag. Det var snön. Det var snön som vann. Den sipprar till och med igenom mörkret.

Det har pågått en kamp mellan elementen. En kamp mellan ljus och mörker, värme och kyla, tröghet och lättrörlighet. Linda har just bevittnat en strid mellan dem som vill ta plats och dem som tagit plats innan. En ny scen har utspelats framför henne.
Aldrig har väl det varit så tydligt, tänker hon. Hon är så glad över att hon känt sig hängig idag. Hon hade inte kunnat uppleva det så här utan den där dåsigheten.

Det doftar bränt ull från ärmarna på hennes stickade tröja. En ljuvlig doft som påminner om allt det härliga som står för dörren. Doften påminner om verkligheten. Det som alltid funnits. Det som kommer från vår jord. Ännu ett element.
Man klarar av den här förändringen – om man bara kan se allt det vackra. Det börjar alltid så här. Och det som följer är inte bara mörker och kyla.
Det är ljus och värme. Det är längtan, glädje och det är snövita dagar.
- Mamma, vintern är här nu!

***